Bild 4
Fólkvangr – Frejas fält. Ett utdrag ur The She of We.
Av P.B. Phillips
Freyjas fält
Himlens blomstring lyser upp klippor, i nordbornas berg.
Små handelsbåtar krusar sjön, och lämnar ekon av sin färd.
Freyja på fjorden, under vinterns djupa vila.
Via en betrodd örns öga, blickar hon ut från fjärran dvala.
I en anspråkslös stuga, inlindad i filtar, hopkrupen vid elden.
En ensam själ sänder en bön, till Hen som är högre.
*
”Eviga livets gudinna, som vandrar på höga fält ovan.”
”Vänligen stig ner till stranden och återför vår kärlek till mig.”
”Den vilar i ett begravt hem, gömd från nordanvindens piskande.”
”Jag ber dig att skänka, den ömma glädjen från vårt förflutna.”
”När solen stiger högre, återfödd från sydliga nejder.”
”Evigt skall jag hälsa dig, med lovsång och uråldriga rim.”
*
Livet har sin ändlösa cykel, driven av kärleken till framtidens förflutna.
Dagen följer alltid natten, den första skall bli den sista.
Alla vet att stjärnorna vänder, och tiden tar sin tribut.
Tron tillåter de åtskilda, drömmen om att bli hel.
Freyja skall driva nerför berget, när våren nalkas.
Först när hon gör så, skall de bortgångna själarna återförenas, vara tillsammans; ett.
*
Elizabeth Blake (Edgeworth Bess) år 1698.
Från romanen: The She of We.