Kyrkans kollektbox.
Av P.B. Phillips

Kan du säga säkert

Att två plus två är fyra

 

Att en blå himmel är blå

Att jag är jag, och jag är inte du

 

Är det säkert tror du

Att svart är det bästa bläcket

 

Är du säker på att bläckfiskar

Har mer än ett öga

 

Rynkar du pannan

Över att gravitationen drar neråt

När Einstein säger att den drar uppåt

 

Fakta du kan mäta

Bör fylla dig med glädje

Eftersom de är svåra att bestrida

 

Vetenskap är inte flum

Som religion och sådant krafs

 

Att dyrka atomer är elementärt

Att be till en Gud, bara rent vansinne

 

Frigör dig själv för att söka sanningen

Det är ungdomens rop………….

 

Men, när du blir äldre

Blir du mindre modig

Att tvivla på att ingen himmel finns

 

Du är inte oförstörbar

 

Så ät massor av fibrer

Flyg inte hängflygare

Gå dina tiotusen steg om dagen

 

För på din dödsbädd

Med ansiktet förvridet och rött

 

Prästen kanske muttrar

Att du inte varit ödmjuk

Och lämnar dig i sticket.

 

Eftersom du bara inte kan vara säker

På att det inte finns en vit dörr

 

Eller att S:t Petrus inte väntar

På att öppna pärleporten

 

Så vadå! Om det visar sig vara humbug

 

Och död bara är död

Att livet du levde

Bara var i ditt huvud

Du är bara kemi trots allt

 

Men det är så det är,

Du får helt enkelt inte veta

Förrän i dödsögonblicket

 

Gardera dig

Var vis,

Var smart och listig som räven

Och lägg en och annan femtiolapp

I kyrkans kollektbox.

​