Den stora klyftan.
Av P.B. Phillips

Hon såg honom, norr om spåren.

Han såg henne, söder om spåren.

De sa till henne: 'Han är ingen bra, de rika och deras onda, förbannade blickar.'

De sa till honom: 'Hon är ingen bra, de fattiga är alla onda, förbannade skurkar.'

Varje dag, i regn eller solsken, precis när solen gick ner.

Han gick österut, hon gick västerut, vid plankorsningen möttes de alltid.

Hon stannade och stirrade in i hans vackra ögon.

Han dröjde kvar, ville inte säga sitt första eller sista farväl.

Några stulna minuter, som hon och han var tvungna att evigt dölja.

Några stulna minuter tillsammans, tvärs över Den Stora Klyftan.

Vinter efter sommar, ingen förändring, ingen förväntan om glädje.

År efter år, spelade de upp sitt lilla skådespel av oinbjuden sorg.

Ingen beröring, aldrig kärlekens ömma kyss.

Ingen ändring till herr & fru från herr & fröken.

I trettio år, i regn eller solsken, precis när solen gick ner.

Han gick österut, hon gick västerut, vid plankorsningen möttes de tyst.

De sa till henne: 'Han är ingen bra, de vita och deras onda, förbannade blickar.'

De sa till honom: 'Hon är ingen bra, de svarta är alla onda, förbannade skurkar.'

Den sista dagen av den heta sommaren 1905.

Var den sista dagen hon såg hans vackra ögon vid liv.

En hjärtattack rasade och tog hans sorgsna lilla liv.

Hans längtande hjärta brast till slut, utan henne som sin vackra hustru.

När solen gick ner, exakt ett år på dagen.

Vid deras plankorsning tog hon några piller och sköljde bort sitt sorgsna lilla liv.

Hon och han fick inte korsa Den Stora Klyftan.

Trots att den bara var 4 fot, 8 & 1/2 tum bred.