Ett utdrag ur prosan från:
A Crimson Moon.
Av P.B. Phillips

De flesta korniska invånare bor i byar som kramar kusten. Deras stugor är gömda i klyftor och vågslitna vikar. Min inlandsrutt tog mig genom byarna Gwennap och Lanner. Jag kände att jag, tillsammans med de sista av vårens vilda gullvivor, hade hela hertigdömet för mig själv.

​

Höglandet västerut från Devoran till Cambourne är kargt, dramatiskt, utmanande, men djupt och uråldrigt vackert. Slottet vid Carn Brea matchar perfekt landskapets utseende och känsla; Saint Michael’s Tower verkar växa direkt ur klippan det är byggt på. Stigarna som korsar platån slingrar sig genom stridsärrade törnbuskar. Det var för tidigt på året för att ljungblommorna skulle måla heden lila; till och med väggiljan låg gömd. Jag tror inte att jag såg ett enda träd på hela dagen; definitivt inte ett som var högre än huvudhöjd.

​

Denna långt västliga spets av Cornwall har varit pilspetsen som slipats av en miljon år av västanvind. Zephyros blåser ständigt över Atlanten, utan något som stoppar honom på tusentals mil. Ingenting, förrän han och hans vågor kraschar rakt in i de serpentinartade klipporna vid The Lizard.

​

​