Deras julaftonsspöke

​

 

Avlägset kyrktorn, i frostig rimfrost

Gammal skog, bevarad i tiden.

 

Varje år en dröm, ett himmelskt uppdrag

En känsla av att flyga dit, sitta still och lyssna.

 

Rödhaken landar, på mossig grindstolpe

Hon väntar på henne, julaftonsvärden.

 

En rökstrimma, steg från skorstenen

Fläskstek som steks, där på gallret.

 

Järnek och mistel, pryder verandans takfot.

Omlindad med murgröna, och doftande rosmarinblad.

 

I skuggig hall, yllematta och öppen eld

Med snidad spis av sten, för att höja ljusets sken.

 

Fåtölj och fotpall, placerade till höger

Redo för boken, och kvällen med en sipp brandy.

 

Huset är tyst, förutom det orangea skenet som sprakar

En silversilhuett, och ett kärleksfyllt skratt.

 

Viskade förflutna, från högt, högt ovan

Ett ömt minne, av ett liv, och en kärlek.

 

Förlorad i lågorna, och djupt i sin sorg

Han kanske känner lite frid, när gryningen kommer imorgon.

 

Men ikväll markerade tio år, på själva dagen

Hans älskade Roesia, hade gått stilla bort.

 

Hon var hans hjärta, hon var hans fru

Fyllde hans själ, fyllde hela hans liv.

 

Med en nickning med slutna ögon, mot hennes vördade porträtt

Han tofflar mot dörren, med framåtlutad gång.

 

Ett decennium av hjärtesorg, har han delat med kära Rödhaken

Lilla röda bröstet uppmärksamt, med vänligt nickande huvud.

 

För att tacka lilla Röda, för hennes årliga lyssnande

Cecil öppnar sin handflata, för att erbjuda glänsande baconbitar.

 

Tålmodigt ser Rödhaken på, för hans sista ord

Hon väntar tills hon vet, att han vet att han blivit hörd.

 

Från hans gamla hand, tar Röda sin varma godbit

En elegant rörelse, för att besegra vinterhungern.

 

Svarta dörren klickade igen, Cecil är tillbaka i sin vrå

Återvände till sin eld, och sin favoritbok.

 

Rödhaken med en snärt, av små bruna vingar

Rödböstad ängel, återbördad hon sjunger.

 

I mörkret av den kalla vinternatten

Deras julaftonsspöke, har sett till att båda mår bra.

​

​