Skriet.
Av P.B. Phillips

Klättra bara uppför stegen, steg för steg.

In genom det öppna fönstret och ta bilden där den hängde.

 

Tillbaka samma väg som jag kom, och ner till bilen.

Ingen anledning att stressa, ingen anledning att köra så långt.

 

Sex år tidigare gjorde jag exakt samma rån, från samma museum i Oslo.

Samma brist på lås, larm och säkerhetsvakter, jag såg dem aldrig.

 

Den norska polisen misslyckades med att hitta mig; så slappa, långt bortom ett skämt.

Ingen kriminell hjärna, bara en kille som är lite galen och lite pank.

 

Även om jag hade bilden hängande i min lägenhet, var polisen de skickade inte den bästa.

Till slut kunde jag inte sälja den, bar den under armen och gav upp mig själv för arrestering.

 

Hundra sextio miljoner dollar är Skriet värt, sägs det.

För mig ser det bara ut som hur jag kände mig, varje dag.

 

Jag var en skojare, sedan ung fotbollsspelare, innan jag blev tjuv, en kändis.

Men till slut reducerades jag till att stjäla udda par strumpor, bara en helt vanlig enkel människa.

 

Vid bara 57 års ålder beger jag mig till himlen, förhoppningsvis träffar jag min hjälte Edvard Munch.

Jag hoppas han har smörgåsar, jag är hungrig, eftersom jag dog precis före lunch.

​