En skotsk natt före jul.
Av P.B. Phillips

Jul i dalen

 

Det var natten före jul

Och i dalen var allt stilla.

Inte en varelse rörde sig,

Förutom Rab rövaren,

och hans kumpan Tjuvaktiga Ken.

 

De dolde sina ansikten med strumpor,

och bar handskar med omsorg.

I hopp om att fånga Nicholasarna borta,

vid kvällens vintermarknad.

 

Men vi små barn var ensamma hemma,

och definitivt inte nerbäddade i våra sängar.

Vi såg de vidriga rövarna,

och bestämde oss för att sparka in deras vidriga huvuden.

 

Martha i sin onesie,

jag i pyjamas och stjärnprydd hatt.

Vi smög ut till garaget,

efter kofot, hammare och ett basebollträ.

 

När vi kom ut på gräsmattan,

uppstod ett sådant dån och skrammel.

Vi stack ut huvudena genom fönstret,

för att se vad som stod på.

 

Månen gav ljus,

när den kikade fram bakom nattens moln.

Och vi kunde se tydligt,

vad som orsakat allt det där höga ljudet.

 

Vilken syn vi såg,

den väckte både förundran och fruktan.

En röd släde körd av en berusad,

och åtta små demoniska renar.

 

Den tjocke föraren så arg,

och helt täckt i rött.

Jag antog att han hade plattat till en av rövarna,

som måste vara ganska död.

 

Mer rabiat än en galen hattmakare,

och snabbare än man kan tro.

Han slet av Rabs jacka för att avslöja en skjorta,

helt blodig i klarrött.

 

‘Vi fick en till’

vrålade den glada slädföraren.

‘Vad var det jag sa pojkar,

nu är ni skyldiga mig en femma’

 

‘Framåt Dancer, framåt Prancer,

Donna och Blitzen.

Stånga den andre uslingen Comet, Cupid,

trampa ner honom Vixen!’

 

Ken mötte också sitt slut,

i det kalla julmånskenet.

Jag kan bekräfta det,

det var en hemsk syn.

 

Varken Martha eller jag kunde fullt ut återberätta,

vad som hände sen.

Än idag förblir jag förvirrad,

och ärligt talat, ganska störd.

 

Vår hjälte knäppte med en piska

och släden flög högt upp.

Han kastade en liten present till oss

och försvann med ett blodigt skrik.

 

När mamma och pappa kom hem,

avlämnade av bussen.

De hade oändliga frågor och förhör,

om allt ståhej.

 

Men hur skulle vi kunna förklara,

Martha och jag.

Om mannen i den lilla röda släden,

som flög på himlen.

​

Mamma ringde höglandspolisen,

och slog nio nio nio.

Men pubarna var fortfarande öppna,

så de tog god tid på sig.

 

Till slut sa polischefen,

‘Var inte oroliga, var inte rädda.

Det finns inget brott att svara på,

allt är helt klart’

 

‘Det finns en rättskipare som skyddar våra kullar,

hedar och dalar.

Och denna julafton har han gjort slut på Rab rövaren,

och hans kumpan Tjuvaktiga Ken.’

​

​